Hornsimpa Hornsimpa

Historia
Dals Eds hamnområde var tidigare platsen för en viktig sågverks-industri under 1800-talet och framåt. Under 1600 talet utkom flera förordningar om reglering av timmerhandel, bl a en 1673 som bestämde att allt timmer från socknarna runt Stora Lee skulle levereras till Edsbotten (södra ändan av Stora Lee) därifrån skulle de transpoteras med häst till Torpfors och vidare medels flottning i Örekilsälven. I vår båthamn låg det tre sågverk. Här fanns också Lee station (idag vårt klubbhus) där Loket Lillegut trafikerade den två km långa sträckan till Dals Eds station. Fraktskutor, bogserbåtar och passagerarbåtar trafikerade dagligen Stora Lee, som nu har ersatts av fritidsbåtar. Citat ur Boken om Dals Ed: Under första världskriget kunde det ibland hända att det saknades järnvägsvagnar för lossning av fartygen. Ofta fick då dessa ligga bredsides med pråmar och övriga båtar och antalet kunde tidvis uppgå till 25-30 stycken. Väntetiden var ofta flera veckor, man fördrev tiden med kortspel eller besök på andra båtar.
Stora Lee är den 19:e största sjön i landet.102,6 m över havet. Arealen av Stora Lee och Foxen tillsammans är 131 kvadratkilometer. Hela längden från Ed i söder genom Nössemarks socken och upp till Töcksfors i norr, vid Foxen, är ungefär 70 km.
I Stora Lee förekommer Dalslands landskapsfisk hornsimpa, en fiskart som finns kvar sedan före istiden.
Historia kan kännas nära, desutom står vi på den.

"LILLEGUT" Ånglok DJ 6 Nohab 1890 Nr 310 B som trafikerade Dals Eds station till Lee station som idag är vårt klubbhus. Sträckan var c:a 2 km.

Riksantikvarieämbetet om vårt klubbhus och båthamn
Före detta industrifastighet med småbåtshamn vid sydvästra sidan av Stora Les södra spets. Det var på detta område som flera trävarurörelser etablerades under 1800-talet på grund av närheten till vattenvägen där det viktiga timret färdades. Flottning har pågått till denna strandremsa åtminstone sedan 1600-talet. Mellan 1800-talet andra hälft och slutet av 1900-talet skedde här framför allt sortering och omlastning av timmer, sågning och hyvling. Området var under denna tid bebyggt med bland annat magasin, sågar, pannhus, kontor och hyvleri. Periodvis var det närmast överbelamrat av torkande trävaror i väntan på vidare transport. Ett industrispår knöt samman bruksområdet med Dalslands Järnväg, och anlades samtidigt som det senare år 1879. Längs detta spår färdades förutom trävaror även turister som under 1900-talets första hälft bytte från tåg till passagerarbåt vid ändhållplatsen Lee Station, belägen längst ut på udden. Den sista sågen lades ner under 1980-talet, och merparten av den kvarvarande industri-bebyggelsen ödelades i samband med en stor brand 1985. Idag finns endast ett fåtal byggnader kvar, bland annat Lee station och ett fd förråd som används av Dals Eds Båtklubb. Lee Station byggdes sannolikt i början av 1880-talet och blev tidigt en viktig knutpunkt på området. Här fanns en bostad för stationsförmannen med familj och en expedition där allt gods förtecknades. Varor ankom hit från hela landet och färdades sedan vidare med båt norrut längs det flera mil långa sjösystemet. Stationsbyggnaden har genomgått få förändringar sedan ett utskjutande tak på sydsidan revs någon gång under 1900-talets första del, och har idag kvar mycket av sin ursprungliga utformning i original. Lee Stations kulturhistoriska värde är mycket högt, framförallt för att den idag är den enda tydliga symbolen för en sågverksepok som varit grundläggande för hela samhället Eds uppkomst.
Den fd förrådsbyggnaden användes ursprungligen för att lagra virke som sedan skulle bearbetas i ett hyvleri. Den besitter trots sin enkelhet och förnyad taktäckning och brädklädsel ett kulturhistoriskt värde som en av mycket få kvarvarande symboler för trävaruindustrin. Stationen och förrådet ingår i kulturmiljön Lee, Bälnäs och Djupvik. Övriga byggnader på fastigheten berörs ej av värderingen

Vår båthamn kan vara grundläggande för Eds uppkomst.